Koldioxid plockas från luften och blir till sten
Bild: Unsplash
Text: Judith Wolst
I klimatomställningen behöver vi ställa om befintliga processer för att radikalt få ner utsläppen av växthusgaser. Men även om vi skulle lyckas transformera våra industrier, transporter, jordbruk och vår energiförsörjning behöver vi också komplettera detta med att ta bort koldioxid från atmosfären. Det slår även FN:s klimatpanel IPCC fast.
National Geographics gjorde för ett tag sedan en pedagogisk liknelse med ett badkar som snart är fullt med vatten. Badkaret representerar hur stor jordens maximala förmåga att hantera koldioxid är innan systemen inte längre orkar stå emot och riskerar att kollapsa. Vattnet representerar den koldioxid som finns i atmosfären idag. Vi behöver dels stänga av kranen (sluta släppa ut), men vi behöver också ösa ur vatten från badkaret för att förhindra att det svämmar över. Så länge kranen fortfarande rinner behöver vi också jobba med att ta bort vatten ur badkaret.
Läs mer om badkaret på nationalgeographic.org.
Hur gör vi då för att ösa ur vatten ur badkaret? Lite förenklat finns det två sätt att göra det; dels via biologiska/naturliga och dels via tekniska/industriella metoder. Vid biologiska eller naturliga metoder lagras koldioxid på olika sätt i naturen. Problemet är att dessa metoder inte är varaktiga. Om träden brinner ner eller jorden används på felaktiga sätt släpps koldioxiden ut igen. Nu ser vi att nya och industriella eller tekniska processer håller på att utvecklas. Fördelen med dessa är att de är mer permanenta. Utmaningen är dock att de överlag är mycket dyrare och/eller inte helt tekniskt utvecklade än. Innovationer och investeringar behövs inom tekniska processer för att snabba på utvecklingstakten och få ner kostnaderna. Exempel på framtida metoder är Direct Air Capture (DAC) som först fångar in koldioxid direkt från luften genom jättelika fläktar. Därefter gör de om den till flytande form för att sedan pumpa ner vätskan under jord där den över tid omvandlas till sten.
Innan jag går in på hur tekniken kan hjälpa oss att fånga in koldioxid från luften behöver vi reda ut en väldigt central aspekt – nämligen den som har med klimatkompensation att göra. Ett område som har fått mycket kritik genom åren då en mängd företag brutit mot praxis och använt det för så kallad greenwashing. Om företag köper lagring av koldioxid ska det inte ses som ett alternativ att minska sina egna utsläpp utan endast ett sätt att 1) ta bort koldioxid som man historiskt har släppt ut, och/eller 2) ta bort koldioxid från oundvikliga utsläpp, det vill säga sådana som vi i dagsläget inte kan få bort. Man ska alltså inte använda klimatkompensation som ursäkt för att inte ställa om, utan endast som ett tillfälligt komplement till en aktiv klimatomställning.
Nu till Direct Air Capture där koldioxid som redan har släpps ut har börjat plockas bort från luften med hjälp av stora fläktar och teknologi. Utmaningen är inte helt enkel då mängden koldioxid i vanlig luft är väldigt utspädd och består av ungefär 0,04 % koldioxid (eller 400 ppm). DAC kan jämföras med en slags industriell fotosyntes där vi med hjälp av teknik kan fånga upp koldioxid direkt från atmosfären på samma sätt som växterna gör i naturen. Fördelen med lösningen är att tekniken kan placeras var som helst på jordklotet – klokast där det finns tillgång till billig grön energi. Som exempelvis på Island där världens största DAC-anläggning idag ligger. Den drivs av det schweiziska företaget Climeworks och det isländska företaget Carbfix. När koldioxiden har fångats upp pumpas den sedan ner i den vulkaniska berggrunden.
Läs mer om hur det funkar på climeworks.com och i dessa artiklar:
Idag har bland andra Microsoft, Stripe och bandet Coldplay investerat i DAC som ett sätt att kompensera för sina utsläpp och bidra till att tekniken tar avgörande steg framåt.
Mot 2030 🔮
Enligt IEA finns det idag 18 stycken DAC-anläggningar i drift i Europa, USA och Kanada. Alla av dem på liten skala och totalt är den koldioxid som fångas in en droppe i havet. Till 2030 behöver antalet anläggningar öka rejält, effektiviteten gå upp och kostnaderna minska.
Climeworks, som idag är fokuserade på att få ner just kostnaderna, menar att den goda nyheten är att man tror att man kommer att lyckas med det, vilket illustreras i bilden till höger. ”In the middle of this decade cost will probably be $500 per ton of carbon dioxide removed. By 2030, the cost will be around $300 per ton and in the middle of next decade, the cost is projected to be about $200 per ton” (citat).
För att en förändring ska kunna ske räcker det dock inte med att tekniken finns på plats och att kostnaderna går ner. Det behövs också politiska beslut – framför allt när det kommer till själva lagringen av koldioxiden i berggrunden. Med ett globalt pris på koldioxid skulle det dessutom finnas en marknad som på helt andra sätt stöttade omställningen. Då skulle det både bli dyrare att släppa ut och mer rimligt att betala för avskiljning för historiska utsläpp eller sådant som ännu inte går att ställa om.
“DAC är en av flera metoder att tömma badkaret på koldioxid. 2030 har kostnaderna för grön energi ytterligare gått ner och DAC-anläggningar sannolikt inte bara ploppat upp på vulkaniska öar som Island, utan också i öknen och på andra platser med sol och vind i överflöd. ”
Judith Wolst är – förutom initiativtagare till den här rapporten – entreprenör, digital rådgivare, föreläsare och författare. 2022 blev hon utsedd till MySpeaker of the Year inom kategorin framtid. Hon driver bland annat SusTechable som är en plattform med fokus på hur teknik kan hjälpa oss i den gröna transformationen.